Idrottslivskris

Jag har drabbats av någonslags idrottslivskris. Den slog väl egentligen till efter Ötillö 2017. Efter det tappade jag liksom sugen lite. 2018 körde jag bara två swimruntävlingar. Jag och Nanna körde Sjöloppet i Eksjö och resultatmässigt gick det bra, vi vann och slog vårt egna banrekord. Men tyvärr fick jag ont i baksida lår och det höll i sig i över en månad. Så jag valde att ställa in resten av säsongen. Med ett undantag, Lost Water Race. Ville testa på swimrunorientering, ju smalare sporter desto bättre. Och det gick också bra, vi vann efter en hård fight. Så på det viset kan man ju säga att säsongen var hundraprocentig.

I höst har jag jobbat alldeles för mycket och tränat alldeles för lite. Började dock köra lite prehab-styrka efter ett program från Marie på Elitrehab. Men sedan kom november och då fick jag först en nackspärr som satt i över en vecka och sedan började sjukdomarna. Dessa kulminerade mellan jul och nyår då jag drabbades av en riktig Tour De Ski-sjuka. Låg däckad i över en vecka. Var tillbaka på jobbet förra tisdagen och i helgen har jag provat att ta några promenader och idag är det meningen att jag ska börja träna igen. Lite försiktigt.

I går var jag med och coachade fram IBK Älvstranden till en ny serieledning.

Iförd Älvstrandenhoodie, Simcoachenmössa och Swimruntisha. En salig blandning av idrotter, lite så som mitt liv.

Har i alla fall bestämt mig för att köra med Simcoachen i vår. Första träningen på fredag, nu är det verkligen back to basic som gäller. Tänkte även försöka smyga igång lite löpning och styrka denna vecka.

Vart det leder till? Det får tiden utvisa.

 

Race report – Lost water race

Nu håller ju BK Badjävlar på och ställer upp i lite tävlar som Ötillö och sådant där. Men det är inte detta denna race report skall handla om utan nu skall BK Badjävlars debut i sporten swimrun-orientering avhandlas.

För er som tycker att enbart swimrun är en ganska så smal sport så kan jag säga att swimrun-orientering är eventuellt lite smalare.

För er som undrar hur det egentligen gick till så gick det till såhär:

Starten var vid Vättlestugan och bara att ta sig dit krävdes lite orientering från min sida eftersom jag aldrig varit där. Det är ju lite synd eftersom det var ett mycket fint område. BK Badjävlar möttes upp, lyssnade på race meeting och bytte om i ett café. Nanna undrade om hon skulle ta den gamla, slitna våtdräkten eller den nya fina. ”Ska vi springa i buschen?”. Jag vågade nog påstå att vi skulle det så hon tog den gamla.

Starten gick och alla lag rusade mot första kontrollen. Jag hann nästan stämpla innan jag hade lokaliserat mig på kartan. Tur att alla lag hade samma första kontroll. Annars hade det kunnat bli en kort tävling för BK Badjävlar. Sedan var det bara att orientera sig vidare till nästa kontroll. Kändes som vi fick en hyfsad start men det var svårt att ha någon som helst aning om hur vi låg till eftersom det var kort och långbana och en massa gafflar i början. Där det gick att simma så simmade vi, vi gillar ju trots allt bad.

När vi kom fram till vätskekontrollen (11) för första gången fick vi höra att vi var första damlag. Men det skulle vi bara vara någon minut till. Vi mötte två andra damlag direkt ut från elvan och till tolvan valde vi att bada lite och det andra damlag sprang runt och det gick bättre för de stämplade alldeles innan oss.

Sedan drog de ifrån oss lite i skogen och efter kontroll 14 såg vi inte till dem mer. De var skickligare orienterare än vad vi var och de sprang helt enkelt lite smartare och bättre.

Så vi fortsatte att snubbla runt i mossar, fastna i pors och fika lite då och då. När vi kom fram till vätskestationen för sista gången trodde vi att vi skulle få vända söderut mot målet igen. Men icke. Kontroll 29 hade placerats en bra bit norrut så det var bara att bege sig ut på ytterligare en runda. Här börjar vi bli slitna samt att Nannas knä har gjort ont i några timmar. Vi tog 29:an och begav oss mot nummer 30. När vi kommer in mot kontrollen kommer det andra damlaget in mot samma kontroll från ett annat håll. BK Badjävlar hade ju trott att loppet varit kört sedan kontroll 15 men nu växte hornen ut igen. Vi struntade i att läsa karta utan sprang så snabbt i kunde rakt söder ut. Den andra damlaget tog våran rygg. Vi vadade över till en ö och sedan gick vi över ön till vattennedgången. Ska vi simma? Undrade Nanna. Jag hade inte ett något annat vägval än just simning så vi tog sikte på den näst sista kontrollen direkt. De andra damlaget valde att simma lite kortare, springa lite och sedan simma igen. Dock visade sig att vårat vägval var det vinnande. När vi hade stämplat 31:an och var på väg tillbaka mot land igen gick de i för att simma ut till 31:an.

Sedan återstod bara en kontroll. Vi tog den säkert och skulle bara springa de sista 230 meterna. Men helt plötsligt halkar jag till på en berghäll, mina fötter bara försvinner och jag landar tungt på klippan. Så pass tungt att Nanna uttrycker ”Men Erika, vi var ju så  nära..”. Hon tyckte hon redan hörde ambulanshelikoptern på ingång…

Men som tur var gick det hela bra. Vurpan resulterade endast i blåmärken och skrubbsår. Och en massa lort. Otaktiskt och vurpa efter den sista simningen. Vi sprang i mål och tog hem vinsten i damklassen med cirka fyra minuters marginal.

Så för min egen del måste jag säga att utdelningen på årets säsong var hundraprocentig. Två lopp, två segrar, två par vinstskor och två shakers från Sportlala.

Dagen var dock inte slut bara för at vi hade passerat mållinjen och stått på prispall. Nädå. Nanna hade arrat kräftskiva som skulle starta drygt en och en halv timme efter att vi åkte från Vättlefjäll. Så här kunde det inte pustas ut. Det var bara hem och försöka göra sig lite mer representabel och sedan bege sig ut till Onsala för galej. Ett mycket trevligt sådant. Tyvärr lyckades inte lag Ogräs kamma hem femkampen. Eventuellt föll vi på att vi lyckats glömma bort Bazzhunter.. Däremot spånades det fram en hel del nya smala sporter som BK Badjävlar skulle kunna tänkas ställa upp i framöver. Bland annat den alternativa tiokampen med tvåsteg och 73 meter vattenhinder..

Bilderna på oss är lånade från Lost waters Facebook-sida. Bilden på ambulanshelikoptern har jag stulit på annat håll samt redigerat i power point.

Race report – Sjöloppet (och brandsläckning)

Lagom till att Nanna sitter på flyget med från Engadin kommer här race reporten från Sjöloppet. Eller inte bara den. Utan även det som hände två dagar innan själva Sjöloppet.

BK Badjävlar skulle träna ett pass swimrun innan vi skulle ut på stan och käka middag. Efter en knapp kilometer in på första löpet så skulle dock träningsplanen komma att justeras lite. Vi var på udden nere vid SAIK-stugan (min egen klubbstuga) när vi sprang rakt in i en eld. Hmm. Detta behövde åtgärdas på något sätt. Jag sprang tillbaka mot bilen för att hämta telefon och larma. Nanna letade efter något att släcka med. Vid bilen slet jag med en sådan där Addnature-påse som man får på lopp ibland (nu vet ni varför). Pratade med en dam på SOS Alarm som tydligen inte var lika hemma i skogen kring Kåsjön som mig. Sprang tillbaka till Nanna samtidigt som jag skulle försöka få damen att förstå vart det brann. Hörde brandbilen hela tiden så jag förstod att vi inte riktigt lyckades connecta. När jag kom fram till Nanna hade hon lyckas släcka det mesta av elden med en trasig plastpåse så jag kastade åt henne Addnature-påsen och sprang för att leta rätt på brandbilen istället. Efter ett tag hittade jag den och guidade den fram till bommen in till SAIK-stugan. Då stod det en bil framför bommen. En av brandmännen frågade mig om jag kunde flytta på bilen. Troligtvis inte svarade jag. Men jag gav det ett försök och sprang in till SAIK-stugan och träffade en äldre dam. Som mycket riktigt ägde en bil som blockerade bommen. Efter att ha letat efter sina bilnycklar en lång stund och undrat vad hon skulle göra med sin hund så tog mitt tålamod slut och jag sade bestämt åt henne att ge mig bilnycklarna så flyttar jag bilen. Brinner det så måste man vara handlingskraftig. Jag flyttade bilen och brandbilen kunde köra sin och arra eftersläckningen. Nanna och jag kunde träna vidare.

Men kvällens drama var inte över där. När vi väl kom in till stan så satt vi och åt i godan ro på restaurangen och skulle precis till och beställa efterrätt. Då gick strömmen. Där blev vi snuvade på konfekten trodde vi. Men efter 45 minuter kom strömmen tillbaka och vi kunde få oss varsin efterrätt. Efter det skulle vi ta en avslutande drink på i Scandics hotellbar. Då kom det fram en äldre herre och började lovorda drinken Side car. Hans absoluta favoritdrink. Han var så pass ihärdig att vi var tvungna att beställa varsin.

Sedan var det dags att bege sig hemåt. Det gick allt annat än snabbt. Bussen som vi åkte med kunde inte köra i uppförsbackar. Men till slut kom vi då hem…

Två dagar senare blev det lördag och vi möttes upp i Landvetter för avresa mot Sjöloppet i Eksjö. Ett lopp jag ville ha revansch på. Visserligen vann vi ifjol men jag har aldrig haft så stumma ben på en tävling som jag hade då. Jag skyllde mina stumma ben på att vi öppnade för hårt så planen var att inte springa de första 2,6 kilometerna på 11:29.

Vi bytte om och gjorde oss redo för start. En start som kunde gå när man minst anade, det visste vi ju från ifjol. I år var vi hyfsat beredda på kanonskottet som startade tävlingen. Vi sprang på och jag tyckte det var varmt och lite jobbigt men ändå kanske lite bättre än ifjol. Kollade på klockan när vi gick i för första simmet. 11:29.

Vi hade sällskap av ett damlag i på första simmet men vi måste ha simmat ifrån dem för efter det såg vi aldrig några andra damlag.

Däremot hade vi sällskap med två mixed lag och ett herrlag en bra bit av banan. De sprang om oss och vi simmade om dem vilket var lite smått otroligt med tanke på hur korta sim det var. Och mitt där i loppet när vi sprang som på ett litet pärlband, det ena mixed laget 20 meter framför oss och de två övriga lagen något tiotal meter bakom oss kom vi fram till en järnvägsövergång. Det första laget passerar men precis när vi kommer fram börjar det blinka och funktionären stoppar oss. Bommarna går ner och där står vi.

Jaha. Vi hade dock hört att detta skulle ske men att tiderna skulle justeras i efterhand men just då var det lite surt att se laget framför oss dra ifrån samt att bli ikappsprunga av två andra lag på grund av ett tåg. Hur många tåg går det till Eksjö på en lördag?

Jag hade haft lite strul med en vad veckorna innan Sjöloppet och jag var lite skraj för att den inte skulle hålla hela loppet. Vaden skötte sig utmärkt men istället började baksida lår mucka lite gräl med mig. Helt utan någon som helst förvarning. Kände väl av det lite smått efter sju kilometer och det blev liksom inte bättre hur längre loppet led så efter två mil ville jag mest att loppet skulle ta slut. Och till slut var vi faktiskt inne på sista löpningen. Jag sade till Nanna att inte försöka spruta mot några orelevanta lag. Typ sådana som sprang sprintbanan. I år var vi dessutom förberedda på att man skulle runda det gamla vattentornet innan man äntligen vi gå i mål. Vi trodde ju att vi vann men speakern sade ingenting om oss när vi gick i mål så vi blev lite förvirrade där ett tag. Men till slut fick vi reda på att vi hade vunnit och dessutom slagit nytt banrekord.

Efter en välbehövlig dusch och en minst lika välbehövlig hamburgare så försökte jag leta reda på någon form av sjukvårdare. Jag blev hänvisad till ambulansen. Mycket blåljus på BK Badjävlar denna vecka.

Sedan blev det prisutdelning. Som också var något förvirrad. Men på andra försöket lyckades i alla fall rätt lag komma upp på prispallen. Tufft när man är skadad.

Sedan begav vi oss hemåt igen. Och precis innan Nässjö kommer vi ikapp en motorcykel med sidovagn. Side car. Kändes som om cirkeln var sluten.

2 dagar kvar…

Till ÖtillÖ. Som vi liksom halkade in på lite sådär i sista sekund. Eller rättare sagt fem veckor sedan. Så hur känns det då så här två dagar innan start?

För min egen del känns det lite ovisst faktiskt. Jag har haft problem med ett löparknä under sommaren och på slutet av To the worlds end var det lite tufft. Men i onsdags bestämde jag mig i alla fall för att starta ÖtillÖ. Det får liksom bära eller brista, i Norge höll det ju ändå hyfsat i sex timmar. Men smärta får jag räkna med, återstår bara att se i hur många timmar.

Jag stämde av lite med Nanna igår kväll och vi bestämde oss för att vi bara har ett mål. Och det är att ta oss i mål. Märkligt nog är ingen av oss nervösa. Vi vet att det är långt och det kommer att ta tid så vi är nog snarare ödmjuka inför uppgiften. Det känns ändå på något sätt skönt att ha loppet i Norge i ryggen. Visst var det jobbigt och vi var väldigt trötta men på något sätt var det lite lättare mentalt än vad jag hade trott. Så nu studerar jag kartor och försöker fundera ut lämpliga delmål.

När jag ändå är igång med kartstuderande passade jag på att även studera SMHI:s kartor. SMHI bjussar på en riktigt blåsig prognos med upp emot 22 sekundmeter i byarna.

 

Om man däremot studerar strömkartan ser det lite mer lovande ut. Bara att flyta med hela dagen. Eller hur var det nu Louise Hoffsten sjön? Det var bara de döda fiskarna som följde strömmen?

Men det är på något sätt lite overkligt. Att BK Badjävlar skall köra ÖtillÖ. En tävling man bara smygföljt lite på jobbet tidigare år. Och nu skall alltså vi står där på startlinjen. Tillsammans med världens bästa swimrunners. När jag var liten vet jag att jag tyckte det var lite fräckt, när man var på en orienteringstävling och det dök upp någon landslagslöpare på samma tävling. Även om de skulle springa en helt annan bana , typ H21 Elit medan man själv sprang typ D14 motion, så var vi ju ändå på samma tävlingsarena. Det inträffade ju aldrig i fotbollen liksom, att jag och Tomas Brolin spelade på samma plan, samtidigt. Men nu skall vi alltså tävla på exakt samma bana som världseliten. Lite smått ofattbart.

Så nu gäller väl det bara att inse det, att vi inte ska haka på topplagen i denna tävling. Utan göra vårt egna lopp och ta oss i mål. Ö för ö, simning för simning. Så nu är det inte mycket mer vi kan göra. Än att packa då. Jag har redan lagt fram det viktigaste.

Race report – To the worlds end

I fredags begav vi oss då till Norge för att tävla i To the worlds end. Jag åkte till Nannas jobb, packade in mig i husmusen och sedan drog vi norrut. Vi var ute i god tid (för en gångs skull) så vi gjorde ett depåstopp på Torp där vi bunkrade gel, grädde och öl. Vi fortsatte upp till Moss där vi tog färjan över till Horten.

Vi kom fram till hotellet som var tävlingscenter 17:57, registreringen stängde 18:00. Vi jobbar ju inte så mycket med marginaler i vår badklubb. Efter det var det race-möte (på norska) och sedan intog vi en kycklingpasta tillsammans med Martina och Ulrika. Vid halv nio var det dags att gå tillbaka till husmusen och lägga fram allt och packa inför lördagen. Alarmet sattes på 03:10.

Klockan 02:50 vaknade både jag och Nanna av att det spöregnade på husmusens tak. Lika bra att stiga upp. Jag hann till med få i mig en kopp kaffe.

Kvart i fyra gick bussen till start. Så där satt vi och 45 andra lag. På en buss. I spöregn. I nattsvart mörker. På väg till start. Kändes faktiskt helt galet.

Framme vid start så regnade det fortfarande rätt mycket och ljuset lös med sin frånvaro. Det ledde till att 92 personer försökte byta om i en buss. Samtidigt. Osmidigt. Sedan var vi tvungna att gå ut i regnet och mörkret.

Anledningen till att jag ser så lustig ut var att jag var tvungen att ha en gps-tracker i badehetten hela dagen. Dock såg det värre ut än vad det kändes.

Klockan fem gick då starten. Den första löpningen sprangs i samlad trupp genom ett kompakt mörker och dis. Vi kom ner till en hamn och gick i för första simmet och då började loppet på riktigt. Ett väldigt stökigt sim, det var paddlar skor och linor överallt. Vi kom upp till slut och sprang en kort bit innan det var dags att simma lite längre. Här hade jag någon slags vision om att få simma i soluppgången men det regnade som sagt.

Efter det första långa simmet gick vi upp strax bakom ett annat damlag. Vi sprang över en ö och då sprang vi om damlaget. På nästa sim provade jag att gå på lite för att se om vi kunde simma i från dem. Det kunde vi. Vi gick på även på nästa sim för att skapa lucka men på simmet efter det råkade vi ut för lite missöden. Först krockade Nanna med en klippa under vattnet och sedan krockade vi med ett flertal brännmaneter. Vi gillar ju inte djur! Trots det verkade vi dryga ut ledningen. Efter en och en halv timme kom vi ut till Bolearne-öarna, jag spanade febrilt efter urspårade konferenser men såg inte skymten av något urspårat alls. Såg förresten inte skymten av så mycket på grund av diset. Vi kom fram till första mellantiden tillsammans med fem herrlag. Då hade vi skaffat oss en ledning på knappa fem minuter i damklassen. Sedan skulle vi börja ta oss västerut in mot Nötteröy. Det var hel hel del långa sim med bara lite kort klipplöpning emellan. Vi följde hela tiden samma mönster, herrarna sprang om oss och vi simmade ikapp och förbi dem. Det var bra med lite sällskap för när vi gick upp på Hvalöy så skulle vi tydligen bestiga ett berg. Det hade vi inte riktigt koll på men herrarna talade om det för oss. På simmet över till sista ön innan Nötteröy lyckades vi skaka av oss alla herrlag utan ett. När vi kom upp till vätskestationen på Nötteröy fick vi höra att vi ledde damklassen och att herrarna bredvid oss ledde herrklassen. Då blev vi lite paffa. Vi hade alltså bara ett mixed lag framför oss.

På Nötteröy hade vi gjort halva loppet. I tid. Så nu var det bara att börja plocka lite distans också. Det var nu de långa löpen började. Vi hade sällskap med tre herrlag nä rvi började nöta asfalt. Det ena laget lämnade vi bakom oss ganska fort och så tog vi rygg på de två övriga herrlagen. Vi hängde med uppför men när det blev nedför och platt drog de i från oss. Ett av herrlagen var svenskt och hade med sig en gedigen hejaklack. Vi talade om att vi också var från Sverige så vi kunde också dra nytta av hejarklacken. Den dök verkligen upp överallt. Kanske inte var så tokigt med den där GPS-trackern ändå. Efter att vi klarat av Nötteröy skulle vi simma över sundet till Tjöme. Jag hade fått för mig att vi skulle upp över en ön men herrlagen simmade på sidan om den så då gjorde vi det med. Och fick en liten lucka in till nästa vätskekontroll. Ut från vätskekontrollen gjorde herrarna ett litet ryck och vi tappade lite på dem. Vi sprang in i skogen och efter ett tag såg vi dem inte längre. Lite konstigt eftersom dom bara varit lite snabbare än oss innan. Vi kom fram till en sjö för att simma och där såg vi dem inte heller. Men när vi gick upp ur sjön såg vi dem i sjön. De hade sprungit fel i skogen.

En liten stund senare var det vår tur att tveka. Vi kom fram till en Y-korsning och visste inte om vi skulle ta höger eller vänster. Inte en snitsel vi såg. Ett pensionärspar på en veranda övertygade oss till att ta vänster. Vi sprang ett bra tag utan att se en enda banmarkering. Vi blev lite bittra. Efter en kilometer såg vi då till slut en snitsel. Men hade vi sprungit fel? Hade vi genat? Om vi skulle bli diskade ville vi ju veta det direkt. Kändes väldigt onödigt att springa hela vägen in i mål. Men efter ha jämfört banan med den vägen vi sprang så hävdar jag att vi sprang rätt.

Ett kort sim tog oss över till Gåsö och lite fin terränglöpning i skogen. Efter ett tag skulle vi göra en tvär vänstersväng. Nanna upptäckte det i sista sekund. Tyvärr hade det ledande mixed laget missat detta och springande från ett annat håll. Så här ledde vi faktiskt loppet i några minuter. Men de sprang snabbt om oss. Vi kom till slut fram till en mycket öde hamn och där skulle vi tydligen simma. Inte en funktionär och inte en båt. Vi skymtade dock en flagga långt bort på en ö. Så vi simmade dit helt enkelt. Eller enkelt och enkelt. Vi hade ju trots allt varit ute i sex och en halv timme. Sedan återstod bara två långa löp. Först 8 km på Hvasser. Efter några kilometer kom dock en välbehövlig energistation. Vi stannade ganska länge och åt, drack och pratade lite med publiken och hejarklacken. När vi skulle springa igen ville inte mitt knä riktigt vara med i matchen. Fick jogga igång det lite innan det var springbart igen. Nu började vi ganska slitna och såg mest fram emot att gå i mål. Men först skulle det simmas över till hotellet. Just då tyckte vi att det hade varit lämpligt med målgång vid hotellet. Men heter tävlingen To the worlds end så skulle man tydligen ta sig till Verden Ende. Under sista simmet tyckte jag mig se en säl. Men det var en synvilla. Jag såg även en orm tidigare under dagen, eventuellt var det också en synvilla.

Efter lite cola, godis och en lite knackig live-intervju påbörjade vi dagens sista löpning på 6 km. Först skulle vi upp till en kanon, vad vi skulle där att göra förstod vi inte riktigt för när vi klättrat upp skulle vi tydligen ner igen. Samma väg. Sedan återstod bara en ruggigt tråkig cykelbana till målet. Efter varje krön hoppades vi på att få se något som skulle kunna linas ett mål men det dröjde ett bra tag tyckte vi. Vi såg inga lag framför och inga lag bakom så vi gick en hel del på slutet. Till slut så såg vi en skylt som det stod Verdens Ende på. Då blev vi glada.

Vi gick i mål på tiden 08:32:16. Vi vann damklassen och kom tvåa totalt, vi slog alla herrlag!

Vi pustade ut lite och sedan tog vi oss ett bad, vi är ju som sagt Badjävlar. Sedan blev vi bilade tillbaka till hotellet. Vi däckade i husmusen. Vi var inte alls kaxiga. Kroppen gjorde ont, magen mådde illa, hjärnan var bortkopplad och skinnet sved av alla brännmaneter. Vi frågade varför vi egentligen håller på med detta?? Frågade Nanna varför hon hade lurat med mig till Norge. Hon hade inget bra svar. Efter någon timme och efter ganska mycket godis hade vi mobiliserat så pass mycket kraft att vi kunde klä på oss och öppna flaskan med bubbel. Men det var inte med några lätta steg vi tog oss ner till prisutdelningen och middagen.

På middagen blev vi inte alls långvariga. Alla såg lite slitna ut. Som tur var var det även ett bröllop på hotellet så baren slapp gå med förlust. Klockan nio gjorde vi natt. Kunde dock inte sova särskilt bra. Så det var två trötta Badjävlar som åt frukost och som sedan började resan hem till Sverige och EU.

Det blev en lång race report men är det en långt race så är det. Då krävs det en lång sammanfattning. Så för er som redan tappat bort er bland öar och sälar kommer här en sammanfattningsbild:

BK Badjävlar tävlar utrikes

Nu är det snart dags för årets näst sista tävling, To the worlds end. En tävling som går längs Oslofjordens västsida. En liten nätt tävling på 62 km, perfekt uppvärmning inför Ötillö. Vi skall alltså tävla internationellt, till och med utanför EU.  Skall bli kul att få se något annat för en gångs skull. På försommaren ägnade vi oss åt att korsa Småland i diverse olika riktningar för att få tävla.

 

Nu är ju E6:an norr kanske ingen jätteny väg. I alla fall inte för mig. Jag har ju tävlat i Uddevalla (kanske lite mer om det en annan gång) samt hälsat på min syster i Oslo under min semester. Min syster, Emma Green (icke att förväxla med hon som hoppat högt), har faktiskt bott i Tönsberg där tävlingen typ startar på lördag.

Så när jag hälsade på min syster i förra veckan passade jag på att visa bansträckningen för henne. Bad henne berätta lite om terrängen och så. Det lät ungefär såhär:

Det handlade om cykelturer till Verdens ende, om årliga hösttävlingar i orientering, urspårade konferenser på Bolaerne samt kungens sommarstuga. I Sten. Så nu ser jag fram emot lördagen.

En Tönsbergbo som redan tjuvstartat tävlingen är Anders Auckland. Det såg jag minsann på  Instagram.

Om det är fler som läser här som skall tävla i Norge i helgen kommer här en liten beskrivning av en norrman:

Vad är nu detta undrar ni? En helt rimlig fundering. En gång för längesedan lekte vi den klassiska leken ”Vem är jag? Vart bort jag? Och vad har jag i min väska?”. Ni vet den där leken när man skall tänka på något och sedan får resten ställa ja- och nej-frågor. Jag tyckte jag var lite finurlig när jag kom på att jag hade en norrman i min väska*. Frågorna ovan är alltså de frågor min syster ställde innan hon till slut på kom det. Min syster som numera bor tillsammans med två norrmän.

Race report – Öloppet

Då har vi avverkat ett nytt Ölopp. Vårt tredje långa Ölopp. Och till denna tävling hade vi stenkoll på logistiken. Trodde jag. Ungefär fram till någon timme innan jag skulle åka på fredagen. Då behövde jag helt plötsligt jobba samt att jag fixade fram min gamla Chalmers -polare Christer som swimrunpartner till Nannas man Kristoffer. Lite stressigt där ett tag. Men det gick bra. Jag, Nanna och tvillingarna möttes upp vid Långedrag på eftermiddagen. Vi hade säkert fyra minuter tillgodo till att spårvagnen skulle gå. Så mycket har vi nog inte haft totalt på de tre tidigare åren. Vi tog båten ut till Nannas båt och där mötte vi upp resten av släktingarna som kom med en tredje båt. Många båtar blir det. Den sista båten hade dessutom med sig middag till hela sällskapet. Sådant uppskattas ju alltid. Efter middagen blev det dock lite bråttom om vi skulle hinna få oss vårat dagen-innan-tävling-godis så det blev en lätt jogg över till andra sida Styrsö. Vi lyckades nå affären en minut innan stängning. Vi gick tillbaka till båten och åt godis och tog det allmänt lugnt och kände att vi hade det under kontroll. Vi hade tidigare under veckan kommit fram till att sub 5 var ett rimligt mål då vi samsprang på 5:16 ifjol. Vi skrev ner fjolårets mellantider:

Vi kom fram till att vi nog inte kunde kapa så mycket tid till Asperö men att vi borde kunna plocka en hel del tid mellan Brännö och Krokholmen. Att komma in till varning under 2:30 hade varit nice tyckte vi och lade oss för att sova. Då kom vi på att vi inte hade en aning om någonting egentligen. Eftersom vi fulköpte en startplats i sista sekund hade vi inte fått något PM. Vi fick ta till en livlina och messa en vän.

Tävlingsdagen kom jag jag var riktigt utsövd. Tog en timme eller två innan jag riktigt hade vaknat. Vi åt frukost och bytte om och försökte mingla av oss den värsta nervositeten. Christer kom men den färja och jag hade med mig min gamla våtdräkt som jag skulle låna ut till honom. Det visade sig att han inte alls hade kroppsform Dam Large. Konstigt.

Vi träffade coach Simcoachen som tog en bild på oss.

Starten blev framflyttad tio minuter för att vi inte skulle krocka med någon färja och det förvärrade bara nervositeten. Men tio över tio gick starten och det blev full fart det korta löpet ner till första simningen. Simningen gick ganska okej men det är ju alltid ett stökigt sim med alldeles för mycket folk för min smak. Detsamma gäller löpningen över Köpstadsö. Tror jag blivit lite folkskygg på senare år. På Asperö blev det dock bättre och vi sprang på ganska fort. Visade det sig för fram till den passeringen hade vi kapat fyra minuter från ifjol.

I år var det ganska högt vatten så det gick fint att simma över till Brännö. Här gjorde vi ett riktigt starkt sim och plockade en hel del lag. Sedan upp till Brännö, gå och dricka i den värsta backen och sedan börja springa på utför igen. Och precis som ifjol sprang Sanna och Liv om oss här. Här känns det på något sätt ändå som att själva Öloppet börjar på riktigt. Tyckte vi höll ett hyfsat tempo över Brännö och Galterö men när vi kom fram till Krokholmen men ändå hade vi bara kapat två minuter på den sträckan i år. Sedan skulle det simmas tvättmaskinssim över till Känsö. Det var ganska vågigt men vi gjorde ett stabilt sim och kom ikapp några lag som hade sprungit om oss innan. På Känsö vurpade jag dock och slog i knäet. Gjorde riktigt ont där ett tag och fick halta till nästa sim. Var arg och bitter där ett tag. Ville ju liksom inte behöva bryta loppet eller förstöra resten av säsongen. Men under simmet över till Vargö blev det bättre och vi kunde fortsätta mala på. På Vargö var det som vanligt några lag som sprang fel och vi fick ropa tillbaka. På så sätt skapade vi oss en lite lucka innan simmet över till Styrsö. Et av lagen kom ikapp oss vid simmet och talade om att på Styrsö var det lättlöpt och att de minsann skulle kötta på där. Vi simmade förbi dem och sedan såg vi dom aldrig mer 🙂

Till vätskestationen på Styrsö anlände vi efter 2:28:25. Helt enligt plan alltså.

Vi gick i backen upp efter energistationen och började springa nedför sigen genom skogen. Men där började det tyvärr kännas lite segt. Jag hade blivit trött i rumpan redan ute på Kännsö men nu började hela kroppen bli seg. Eventuellt kanske vi hade öppnat lite för hårt. Men efter Styrsö och Rävholmen återstod ju bara spurtvarvet. När vi stod och fikade lite på Sjumansholmen första gången ser vi ett damlag komma mot vätskestationen. Då blev det fart på Nanna som gav mig en tydlig order. Dom ska du simma i från ner till Vrångö. ”Damlaget” visade sig vara Mirella och Bjarne (förlåt för detta Bjarne) och vi simmade inte alls ifrån dem. Även om simningarna gick väldigt bra. Väl nere på Vrångö var det segt. Varken jag eller Nanna hade raketben denna dag så det var bara att mala på. På väg ner mot vätskan så mötte vi Sanna och Liv, på ungefär samma ställe som ifjol. Vi fikade lite och trasslade in oss i en herre som inte alls var sugen på att börja springa när vi var det. Vi lockande ändå med målgång snart. När vi sprungit någon kilometer som samma herre och sprang om oss i ett bra tempo. Han hade tydligen ändrat sig. Efter 40 och en halv minut hade vi klarat av Vrångö och fick börja simma hemåt igen. Gick lite segare på tillbakavägen men det berodde troligen på strömmar och vågor och absolut inte på trötthet… När vi skulle gå upp efter det sista simmet på Styrsö ser vi att Sanna och Liv går upp precis före oss. Precis som ifjol alltså. Något som inte var som ifjol däremot var den sista löpsträckan. I år lurade de ut oss i ett mycket svårlöpt parti i lårhög ljung. Vi hade passerat Sjumansholmen för andra gången på 4:22 och då var vi ganska säkra på att vi skulle klara sub 5. När vi subblade oss runt där i ljungen var vi inte alls lika säkra. Till slut hittade vi ut ur (d)junge(l)n och kom ut på det lite mer lättlöpta partiet in mot mål. Och då satte vi fart. Vi kostade till och med på oss en spurt och sprutade förbi två gulvästade lag.

Vi kom i mål på 04:52:41. Helt klart sub 5. En förbättring med 22 minuter jämfört med i fjol. Och tjugo minuter under det gamla banrekordet (som dock krossades rejält denna dag). Vår tid räckte till en fjärdeplats. Sanna och Liv knep den sista pallplatsen 1:09 för oss. Ungefär som ifjol alltså. Men kul att vi båda förbättrade oss exakt lika mycket. Förutom att komma in under fem timmar så hade vi ett smygmål till. Att komma topp 50 totalt. Vi lyckades även med ett då kom vi på 29:e plats totalt. Det är vi grymt nöjda med!

Efter lite häng i målfållan gick vi och badade lite som sig bör. Då fick jag kramp i foten. Tur att tävlingen var över. Sedan blev det middag och prisutdelning och vi kom fram till att det var roligare att vara en del av prisutdelningen än att vara publik till den. Vi tillbringade resten av kvällen i båten med vin och godis. Jag avslutade kvällen genom att hälla ett glas vin över Nanna. Det var hon inte alls beredd på. Sorry för det (skäms-emoji).

På söndagen var vi ordentligt hungriga så vi gick över till grannbåten och länsade deras väl tilltagna frukostbuffé. Tänk på det om ni bor granne med oss. Sedan åkte vi hem. Jag åkte hem och hängde två våtdräkter på tork. I storlek Dam Large.

BK Badjävlar goes ÖtillÖ

Idag blev det klart. BK Badjävlar kommer stå på startlinjen i Sandhamn måndagen den 4:e september klockan 06:00. BK Badjävlar skall alltså köra ÖtillÖ, VM i swimrun.

Vi ska springa 65 kilometer och simma 10 kilometer. På en och samma dag. Förhoppningsvis. Från Sandhamn i norr till Utö i söder.

I assume I have to write in english now. Now when we should compete against other nations. Anyway, the Bath Club Bath-devils will participate in a competion called From island to island. During the race we will run in out wetsuits and swim in our shoes. Yes, it seems to be a really stupied idea but it is true. We are not allone. Other teams will do exactly the same thing. The whole day. To survive we will eat some kind of nondescript viscous liquid called gel and some salted juice called sportdryck. So when you cross the finishline (I hope we will do) the only thing you will do is have a date with your toothbrush. By the way, carrying this gel in your sports-bra will give you lots av chafes. As you see, it is a ridiculous sport, swimrun. Or as we say in swedish sim-spring!

Race Report – Kalmar swimrun

Nu har vi återigen korsat Småland för att tävla. I lördags var det dags för Kalmar swimrun. Denna tävling låg ju också längs Nannas planerade segla-runt-Sverige-rutt. Planen var att Nanna med familj skulle befunnit sig i Kalmar med båten jag skulle kommit ner för att tävla. Nu blev det ju inte riktigt. Dagen innan tävlingen befann sig Nanna med båt och familj i Hunnebostrand. Lite off kan tyckas. Men Nanna tog tre bussar ner till Göteborg och jag plockade upp henne på centralen och sedan gav vi oss iväg mot sydost. En lite småseg resa. Vi var tydligen inte helt ensamma om den resplanen. Och när GPS:en sade att vi hade nio minuter kvar och jag var hysteriskt kissnödig fastnade vi i en bilkö. I tjugo minuter.

Men till slut kom vi fram till hotellet. Jag hade bokat in oss på hotell Svanen utan att veta att Nanna tyckte väldigt illa om just svanar. Själv tycker jag Kanada-gäss är värre. Efter ett mycket välbehövligt toabesök och incheckning gick vi in till centrum och hämtade ut våra nummerlappar på Prestationskläder. Jag passade även på att shoppa upp stora delar av det presentkort jag vann på Kustjagaren. Sedan åt vi middag och hetsåt godis. Som sig bör.

Tävlingsdagen kom, lite väl solig och varm för min smak. Efter frukost taktikparkerade vi bilen mellan start och mål och gick sedan till start.

Efter race-mötet gick Nanna och ställde sig i toakön och jag började packa upp våra saker. Två våtdräkter, fyra skor, fyra paddlar, två benskydd.. Hmm.. Vänta? Två benskydd? Vi har ju fyra ben totalt i BK Badjävlar. Fick tag på Nanna i kön och talade om att hon inte hade några benskydd med sig. Nanna påstod att hon hade dem i bilen. Vi fick tag på en snäll funktionär som lånade ut sin cykel så Nanna kunde cykla till bilen och hämta dem. Hon kom tillbaka 26 minuter innan start och fyra minuter innan vi skulle lämna in väskan som skulle till målet. Men det gick bra, Nanna är effektiv.

Men det var varmt där på startområdet. Nanna valde att starta nedcabbad och jag valde att klippa ärmarna på våtdräkten. Eventuellt kommer jag få ångra det nu framöver när jag skall slåss med brännmaneterna på västkusten.

BK Badjävlar hade dagen till ära nummer nio på nummerlappen. Mitt gamla innebandynummer, det kunde ju inte gå annat än bra hade jag basunerat ut på Instagram. Och det gick bra också. I tre kilometer. Längre än så kan jag tydligen inte springa fort. Dessutom var det ju som sagt väldigt varmt. Vi fick slå av lite på takten. Det är ju en liten avvägning det där för ju snabbare man springer desto fortare får man bada. Vi klarade i alla fall av de första 6,7 kilometerna i 4:44-tempo. Och alldeles innan första simmet fick vi höra att vi låg fyra.

Första simmet var ganska rörigt. Många snabba löpare som kanske inte var fullt lika bra simmare som vi liksom behövde ta oss förbi. Dessutom detta med bojar. Inget vi är vana med i swimrunsammanhang men i Kalmar hade de en förkärlek för just bojar. Vi kom upp som andra damlag och när vi gick i för andra simmet så ledde vi. Även på andra simmet hamnade vi i en klunga på slutet och det blev lite rörigt. Dessutom blev vi omsimmade av det damlaget vi hade sprungit om innan andra simmet så vi förstod att vi skulle få en tuff dag. På tredje simmet gjorde jag ett seriöst försök att gå ikapp det första damlaget men jag plockade bara marginellt på dem.  Dessutom fick vi ett riktigt struligt slut på det simmet. Vi hade en fight med några herrlag när vi skulle under en sista bro och jag hamnade för långt ut till vänster och kunde inte simma på eftersom det var stora fyrkantiga stenar där. Så när vi skulle ta upp från simmet via ett rep hamnade vi sist i kön och tappade rätt många sekunder. Efter det kom vi aldrig in i matchen igen. För efter ett kort löp skulle det simmas långt igen. En kilometer i en kanal. Och där började vi även tappa på herrlagen framför oss.

Efter det var vi alldeles ensamma på banan kändes det som.  Vi tog oss norrut via Ängö och sedan ut till Svinö där vi fick springa under Ölandsbron. Där fick vi också springa i skogen lite, först ett löp på 2,4 kilometer sedan ett kort sim och sedan ytterligare 4,2 kilometer. En bit in på det löpet mötte vi lag som var på på 2,4 km-löpet. Vi var ganska glada att vi redan hade klarat det mesta av löpet. Vi fick även höra att vi låg ca en och en halv minut efter ledarna men med tanke på att det var så korta löp framför oss så insåg vi att vi var besegrade. Så vi sam över till Ängö igen, hoppade i kanalen igen och där var jag helt förvirrad, hade ingen aning om vart jag skulle. Kanske dagens sämsta sim. Sedan Ut på någon holme och simma tillbaka till stan. Återstod bara ett trevligt upplopp. Hela Storgatan och massor av folk ute. Gick i mål på 2:45:43. Slagna med cirka två minuter.

Skall man summera det så sprang vi ändå hyfsat snabbt men simmade ganska dåligt.  Sedan var det väl rätt mycket motströms också så det kanske förklarar de dåliga simtiderna en del. Men vi hade inte samma fina form som vi hade på Kustjagaren tyvärr, Vi saknade den där extra växeln.

Efter målgång så gick vi och hämtade lite torra kläder i bilen och gick sedan för att bada. Vi heter ju inte Badklubben Badjävlar för intet. Vi försökte oss också på att ta en seflie med Kalmar slott i bakgrunden.

Vi hade gott och tid fram till prisutdelningen så vi gick till en restaurang och beställde oss varsin pizza. Vid bordet bredvid satt för övrigt Frank Andersson. Det tog ganska lång tid innan våran pizza kom in så vi fick lite bråttom och fick sleva i oss pizzan så fort det gick. Utan att undvika brännskador. Som pris vi vi en plakett och en startplats till Sjöloppet i Eksjö. En sådan startplats som vi vann på just Sjöloppet. Det var ju ett litet märkligt pris.

Nu undrar vi lite vart vi skall göra av våra priser. Kommer vi bli tvungna att bygga en klubbstuga? Räcker det inte med bil, båt och husbil? 🙂

Efter prisutdelningen drog vi hemåt igen. Och åt upp godisresterna. Vid Värnamo blev Nanna lite törstig men vi hittade inte en mack förrän vi var i Bollebygd. Eventuellt missade vi en avfart till en mack i Viared. Jag lämnade av Nanna på centralen och hon hade ytterligare några timmar innan hon kunde möta upp sin sovande familj i Bovallstrand.

På det hela taget var det ett trevligt besök i Kalmar. En väldigt platt och lättlöpt bana med mycket publik runt omkring. Och lite ovanliga sim för vår del. Så det det med bojarna får vi nog träna lite på. Detta var sista gången i år som vi korsade Småland för att tävla. Men nästa år dyker vi förmodligen upp i Eksjö igen. Vi har ju trots allt dubbla startplatser. Nu blir det tävlingar på hemmaplan framöver. Eventuellt börjar vi snickra på en klubbstuga också.

Race Report – Kustjagaren

Nu har vi tävlat igen. Men innan vi gjorde det var vi ju tvungna att få till logistiken. Denna gången hade vi gjort upp logistikplanen nästan ett år i förväg. Nanna med familj skulle segla runt Sverige denna sommar så jag skulle hämta upp henne någonstans i Skåne-trakten och sedan skulle vi åka till Karlskrona. Boendet var bokat och klart. Men så på måndagen i förra veckan fick jag ett mess om ändrade planer. På grund av blåsten skulle de inte alls segla utan var på väg till Kolmården i husbil, boendet i Karlskrona skulle avbokas. Fattade inget. Men Nanna hade en ny plan i bakfickan. Jag skulle inte alls hämta henne i Skåne utan i Jönköping.

I fredags drog jag då rakt österut istället för rakt söderut. Vi möttes upp på en parkering utanför Mekonomen och sedan bytte jag plats med Nannas man och barnen. Jag hoppade in i husbilen och de tog min bil tillbaka till västkusten. Sedan drog jag och Nanna rakt söderut mot Karlskrona. En resa som såg ut ungefär såhär:

De andra två gångerna vi kört Kustjagaren har Karlskrona mött oss med högsommarvärme. I år fick vi sjunka så pass lågt att vi tog på oss jeansen när vi skulle registrera oss samt äta middag.

Tillbaka i husbilen, aka Husmusen, så kollade vi in vädret inför tävlingsdagen. Såg en aning slätstruket ut:

På lördagen intog vi frukost i husmusen medan regnet smattrade på taket. Vi satte på oss tävlingsunderkläderna och lade resten av swimrunutrusningen i en gemensam väska helt enligt instruktionerna. Vi tänkte även vara lite smarta så vi packade varsin påse med ombyte, handduk, hårfön och necessär till efter loppet. Dessa påsar placerades alldeles vid dörren på husmusen. Sedan satte vi på oss varsin jacka och gick till samlingen. Vi klarade av race meeting och en bussresa som kändes lång innan vi var framme vid Torhamn och det var dags att byta om. I ett trångt och dunklet rum. Efter varsitt toabesök blev det lite stressigt så vi knölades snabbt ner alla (trodde vi) våra tillhörigheter, lämnade in väskan och gick till start.

Starten gick och vi gav oss iväg på den inledande 8-km löpningen. En löpning som betydligt behagligare i år jämfört med tidigare år. Föredrar regn och 13 grader framför att känna sig som ett grillspett. Trots att jag bromsade Nanna lite så höll vi ändå ett stabilt 04:47-tempo på första löpningen. Kan ha växlat som cirka fjärde damlag. Sedan i för det första simmet. Ett sim som vi har fått brottats lite med de tidigare åren, i år gick det dock riktigt bra. Simmade väldigt stabilt men framför allt väldigt rakt. Upp över den lilla ön och där passerade vi ett damlag, efter nästa sim fick vi höra att vi låg tvåa.

Sedan var loppet igång på riktigt. Klarade av Möcklö och Trummenäs ganska lätt och jag hade en helt annan känsla i benen jämfört med Sjöloppet. Kändes helt enkelt som om vi hade en bra dag.

Efter Trummenäs var det dags för dagens längsta sim och även dagens kallaste sim skulle det visa sig. Tolv grader hade någon mätt upp det till. Men det simmet gick riktigt bra, återigen tog vi höjd och simmade väldigt rakt jämfört med andra lag som vi såg drev söderut. När vi kom upp fick vi höra att vi låg cirka tre minuter efter täten. Vi blev väldigt förvånade att det inte var mer, samtidigt skymtade Nanna hela tiden ett annat damlag efter oss så vi var tvungna att hålla uppe farten hela tiden. Själv såg jag inte något damlag varken framför eller bakom. Sedan var det några kortare löp och sim innan det var dags för tvättmaskinssimmet. Ett sim som varit stökigt förr om åren, men med nordlig vind var det snarare som en mild handtvätt i 12 grader. När vi kom upp sade Nanna att vi inte alls var långt efter ledarna, hon hade sett dem gå upp en stund innan oss. Av en funktionär fick vi veta att vi var cirka två minuter efter, alltså plockade vi på täten. Då växte hornen ut på Badjävlarna och jakten inleddes. Verkö klarades av i ett rasande tempo, ett herrlag som passerade sade att vi var nog bara en och en halv minut efter. När det var dags för näst sista simmet såg till och med jag ledarna, de hade drygt femtio meters försprång. Vi hoppade i och Nanna började simma, efter en stund släppte hon över till mig och jag gav verkligen allt jag hade. Hela vägen. Och vi gick upp fem meter efter ledarna.

Tyvärr gjorde vi dagens sämsta växling och ledarna fick syn på oss och drog i väg i ett rasande tempo. Men enligt den officiella tidtagningen var vi så pass nära som tio sekunder.

Vi insåg ganska snabbt att vi inte skulle ha en möjlighet att komma ikapp dem på löpningen men var rätt nöjda ändå. Vi var ganska långt efter när vi gick ner för sista simmet och kom aldrig närmare än cirka 50 meter på det simmet så på sista löpet hade vi inte en chans. När vi sprang ut på Stumholmen så mötte vi dem.  Vi fortsatte och kom i mål på stabila 3:35:40. I fjol sprang vi på 4:11:00 och årets mål var att gå under fyra timmar. När jag hade lekt lite i mitt excel-ark hade jag kommit fram till 3:53 så 3:35 var ju en kanontid. Kul att vi äntligen fick till ett riktigt kanonlopp utan vare sig svackor eller krämpor. Dessutom var det kul att det blev lite fight om pallplatserna i damklassen. Vi har ju en tendens att hamna mitt i ingenstans i våra lopp men nu både jagade vi och blev jagade.

När vi kom i mål var vi givetvis trötta men vi hade inte riktigt den där lägga-sig-ner-och-dö-känslan som vi hade ifjol. Och tur var väl det. För ifjol lade vi oss i en plantering som omgärdade Karl XI-statyn. I år hade denna plantering ersatts med någon form av stentrappa. Den var inte lika inbjudande. Tack vare att vi hade varit snabbare än planen så hade vi ganska gott om tid innan prisutdelningen så vi tog vägen via Mc Donald´s. Jag stövlade in i våtdräkt och nummerlapp och köpte två cheeseburgare till Nanna och en kaffe till mig själv. Sedan skulle vi gå via husmusen och hämta våra strategiskt placerade påsar innan vi skulle duscha. Vi kom fram till husbilen och började leta i väskan efter Nannas jacka där vi hade nycklarna. Men inte låg där någon jacka i väskan inte. Den hade vi glömt att packa ner där i dunklet. Hmm. Våra torra kläder och handdukar var ju bara en decimeter bort. Så nära men ändå inte. Kom på att jag hade Stefan Åsmans telefonnummer så jag ringde honom. Han svarade inte. Vi insåg att vi var tvungna att gå och duscha ändå. Vi hade ju trots allt de kläderna vi hade åkt i på morgonen. Dessutom hittade vi ett schampo i väskan. Dock saknade vi underkläder och handdukar. Dock enades vi om att man visst kunde stå på prispall utan trosor. Jag ringde Stefan en gång till och då svarade han. Han visste att det hade varit några jackor kvar och han gav sig ut för att lokalisera Nannas jacka. Tack för det Stefan.Vi duschade och självtorkade i bastun. Då ringde Stefan tillbaka och sade att Nannas jacka fanns i speakerbåset. Så vi hoppade i vårakläder (utan underkläder) och Nanna småjoggade upp och hämtade jackan. Jag packade ihop och skulle bege mig tillbaka till husmusen. Då upptäckte jag att min jacka också var borta. Nanna kom tillbaka 25 minuter innan prisutdelningen så vi hann in i husmusen och byta om och få på oss underkläder. Så det blev ingen nakenchock när vi till slut klev upp på prispallen.

Efter prisutdelningen lyckades även jag lokalisera min jacka. Vi lyckades även lokalisera två eluttag. Vi hade inte bara lidit jackbrist utan även strömbrist där på vår husvagnscamping. Så vi laddade äntligen våra telefoner innan det var dags att se om vi hade någon tur i utlottning på nummerlapparna. Det hade vi inte i år. Det var väl ganska rättvist med tanke på att vi inte ens har utnyttjat fjolårets vinst än. Startplatsen i Kalmar swimrun.

Vi gick till Pinchos och intog en tidig middag. När kolckan var halv åtta tyckte vi det var dags att runda av. Så vi gick tillbaka lite husmusen, åt lite godis och läste ett tag innan vi kröp i säng kvart över tio.

På söndag morgon vaknade vi till ett helt annat väder där på vår parkering. Tur att man inte skulle tävla då.

Efter frukost drog vi hemåt. Mitt uppdrag var att spana efter en sådan här skylt:

Efter mindre än två kilometer lyckades jag med mitt uppdrag. Sedan fortsatte vi vår färd upp till Onsala där vi skulle byta bilar igen. Jag packade in mig i min egen bil och körde hem till Partille igen. Efter en lyckad och händelserik helg.

Vi hade gjort ett topplopp, vi hade varit mycket nära en nakenchock och dessutom hade jag fått lära mig en ny skylt. Vad mer kan man begära av en helg?